Upgrade to remove ads
Only $35.99/year

Ekonomistyrning kapitel 7

Terms in this set (23)

Vad menas med begreppet självkostnad, och vilket är huvudargumentet för självkostnadskalkylering?
Självkostnadskalkylering utmärks av att företagets samtliga kostnader som normalt förknippas med verksamheten tas med i kalkylen. Självkostnad för en vara kan definieras: självkostnad utgör summan av samtliga kostnader för en vara till dess den är levererad och betalt.
Det finns två grundläggande metoder för självkostnadskalkylering, nämligen period- och orderkalkylering. Vilka är metodernas grunddrag?
Vid periodkalkylering beräknas självkostnad för varor och tjänster för en viss tidsperiod, t ex för ett år, ett halvår, ett kvartal eller för en månad. Periodkalkylering passar bäst för de företag som har endast en vara eller tjänst eller flera varor eller tjänster av helt likartat eller någorlunda likartat slag.
Orderkalkylering är lämplig när kalkylobjekten väsentligt skiljer sig åt när det gäller resursförbrukning. Kalkylobjekten använder då t ex olika slag och kvantiteter av material, arbetsmetoder, försäljningssätt etc. T ex en bank som har flertal olika tjänster, t ex långivning, insättning, uttag etc. Om banken vill beräkna kostnaderna för tjänsterna så är det inte lämpligt, som vid periodkalkylering att ta samtliga kostnader för en period och dividera det med antal tjänster eller kunder. Tjänsterna är av olika karaktär och ofta kundanpassade och därför behöver tjänsterna eller kunderna kostnadsberäknas var för sig.
Inom ramen för periodkalkylering talar man vanligen om följande tre metoder: divisionsmetoden, normalmetoden och ekvivalentmetoden.
Vilka är respektive metods grunddrag, och hur beräknas självkostnaden med de tre metoderna?
DIVISIONSMETODEN:
är den enklaste formen av självkostnadsberäkning. Beräknas med metoden: totalkostnad för en tidsperiod dividerat med verksamhetsvolymen = självkostnad per styck. Divisionskalkylen förekommer i två varianter: en utan uppdelning på kostnadsställen och en med uppdelning på kostnadsställen. En uppdelning av kostnaderna på kostnadsställen kan vara viktigt för t ex kontroll av var i företaget kostnader uppstår och deras utveckling över tiden per t ex avdelning. Vid uppdelning av kostnadsställen divideras kostnaden per kostnadsställe med verksamhetsvolymen i respektive kostnadsställe. Exempel på på tre uppdelningar av kostnaderna kan vara: sammanställning, försäljning och administration. Nackdelen med divisionsmetoden är att man inte tar hänsyn till sysselsättningsnivån. Det är vanligt att företag har variationer i sin sysselsättning mellan tidsperioder men i divisionsmetoden tas ingen hänsyn till det i kalkylen, vilket kommer göra att sysselsättningen kommer att påverka storleken på självkostnaden mellan perioder.
Inom ramen för periodkalkylering talar man vanligen om följande tre metoder: divisionsmetoden, normalmetoden och ekvivalentmetoden.
Vilka är respektive metods grunddrag, och hur beräknas självkostnaden med de tre metoderna?
NORMALMETODEN
(även kallat normalårsperioden, normalkostnadsmetoden) - för att komma till rätta med sysselsättningseffekten kan normalmetoden användas. Kostnaderna i normalmetoden indelas i rörliga och fasta kostnader och behandlas på skilda sätt i kalkyleringen. Rörliga kostnader divideras med verklig volym och fasta kostnader divideras med normal volym. Uppställning: (rörliga kostnader/verklig volym + fasta kostnader/normal volym). Med verklig volym avser det den volym som faktiskt framställts. Normal volym är den volym som ofast framställts när man betraktar en viss tidsperiod.
Inom ramen för periodkalkylering talar man vanligen om följande tre metoder: divisionsmetoden, normalmetoden och ekvivalentmetoden.
Vilka är respektive metods grunddrag, och hur beräknas självkostnaden med de tre metoderna?
EKVIVALENTMETODEN
både divisions- och normalmetoden utgår efter att kalkylobjekten är lika resurskrävande, det är därför möjligt att dividera totalkostnaden för en period med verksamhetsvolymen. Men den förutsättningen gäller inte alltid, och då kan man använda ekvivalentmetoden när man beräknar sjk. Men metoden kan man ta hänsyn till skillnader i resurskrav avseende bl a materialförbrukning, arbetstider och olika slag av arbetsmoment. För att kunna ta hänsyn till skillnader i resurskrav används s k ekvivalenttal och dessa fastställs genom studier av verksamheten. Antag att ett företag, som framställer två produkter i samma slag av process, har fastställt att en av produkterna kräver dubbelt så mycket bearbetning m m, som den andra produkten. Den mer resurskrävande produkten ska då bära en dubbelt så stor kostnad som den andra produkten, då blir ekvivalenttalet för den mer krävande produkten 2 och för den mindre resurskrävande produkten, 1. Innan självkostnadsberäkningen måste man även känna till ekvivalentvolymen. Ekvivalenttalet multipliceras med volymen per kalkylobjekt och då erhålls den s k ekvivalentvolymen per objekt. [finns bra exempel sid 118,119]
När normalmetoden används kan över- och undertäckning av fasta kostnader uppkomma. Vad menas med över- och undertäckning av fasta kostnader, och hur uppkommer dessa?
När den verkliga verksamhetsvolymen för en period avviker från den normala uppstår antingen över- eller undertäckning av fasta kostnader. Om den verkliga verksamhetsvolymen överstiger den normala, då uppkommer effekten som kallas övertäckning av fasta kostnader. T ex om ett företag har en normal verksamhetsvolym på 10000 enheter, men under en viss period visar det sig att den verkliga volymen uppgår till 12000 enheter. Då får man multiplicera den fasta kostnaden per enhet med differensen mellan normal och verklig volym för att få reda på vilket belopp övertäckningen uppgår till.
Om verklig volym däremot understiger den normala kommer en undertäckning av fasta kostnader att uppstå. Eftersom man vid normalmetoden betraktar den fasta kostnaden per styck, brukar man se det som att över- och undertäckning av fasta kostnader över tiden tar ut varandra.
De tre metoderna i fråga tre förekommer såvälmed som utan uppdelnig på kostnadsställen, vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns till uppdelning?
Se svar fråga 3. Samma som vid divisionsmetoden förekommer även normalmetoden utan och med kostnadsställen. Motiven är densamma och även beräkningen med undantag att man vid normalmetoden delar in kostnaden i rörliga och fasta. Se bra exempel sid 116.
Inom ramen för orderkalkylering talar man vanligen om följande två metoder: påläggsmetoden & ABC-kalkylering. Vilka är påläggsmetodens grunddrag?
Påläggsmetodens grunddrag är att dela in kostnaderna i direkta kostnader och omkostnader.
Hur definieras begreppet självkkostnad i samband med orderkalkylering?
Självkostnad för en vara definieras: självkostnad utgör summan av samtliga kostnader för en vara till dess den är levererad och betald. Vid orderkalkylering förekommer ytterliggare två definitioner av begreppet självkostnad, en som tar sin utgångspunkt i teori och en som tar sin utgångspunkt i praktik. Den teoretiska definitionen: självkostnaden utgörs av kalkylobjektets särkostnader plus fördelade samkostnader.
Den praktiska definitionen: Självkostnaden utgörs av kalkylobjektets direkta kostnader plus fördelade omkostnader.
Vad står begreppen sär- och samkostnad samt direkta kostnader och omkostnader för?
Särkostnader är kostnader som orsakas av endast ett kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. Exempel är lönekostnader i ett konsultföretag, den arbetstid som läggs ned på ett uppdrag är unik för just det uppdraget och utgör en särkostnad.
Samkostnader är kostnader som orsakas gemensamt av två eller fler kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. Exempel: i en bank har man en stor lokal i vilken flera olika slag av tjänster erbjuds kunderna. Lokalkostnaden är då en samkostnad för tjänsterna eftersom den orsakas gemensamt av tjänsterna. Men vid kalkylering är vi endast intresserade av de andelar av samkostnaderna som hör till just denna order, och de måste på något sätt mätas. Därför säger man att samkostnaderna behöver fördelas till kalkylobjekten.
Direkta kostnader är kostnader som registreras direkt på kalkylobjekt medan omkostnader registreras på det sammanhang eller det ställe i företaget på vilket de uppstår. Det är alltså kostnader som påförs kalkylobjekt via fördelning. Kalkylobjekt och kalkylsituationer bestämmer vilka kostnader som är direkta.
Hur kan en typsik kalkylmall se ut vid orderkalkylering i tillverknings-, tjänste- respektive handelsföretag?
Se sid 122 och 123 i boken
Omkostnader kan fördelas med hjälp av olika kriterier (eller med olika utgångspunkter eller motiv). Vilka är innebörderna av kriterierna: orsak/verkan, nytta och bärkraft?
Orsak/verkan: är det dominerande kriteriet för fördelning av omkostnader. Strävan är att fördela kostnaderna med grund för hur kalkylobjekten orsakar kostnaderna. Man tillämpar den s k proportionalitetsprincipen, vilket innebär att man då väljer fördelningsnycklar med vilka omkostnaderna varierar proportionellt. De utgörs av verksamhetsvolymen eller av någon variabel som följer den. Direkt lön och direkt material är exempel på variabler som följer verksamhetsvolymen. Ju större volym, desto högre kostnader för direkt lön och direkt material.
Nytta: tillämpas på fasta kostnader eller med ett annat ord, kapacitetskostnader. Sådana kostnader är bl a kostnader för lokaler, reklamsattsningar, gemensam utrustning och interna tjänster. Det är då inte möjligt att, som vid orsak/verkan, tala om kostnadsorsakande. Men det är däremot möjligt att hävda att kalkylobjekten drar nytta av t ex lokaler och interna tjänster. Och denna nytta kan då utgöra en utgångspunkt för fördelningen av kostnaderna. Lokalkostnader kan då fördelas i förhållande till de lokalutrymme kalkylobjekten kräver, kostnaderna för gemensamma maskiner i förhållande till utnyttjade maskintimmar etc. Att fördela omkostnader med nyttokriterier kan uttryckas som långsiktigt orsakande av kostnader.
Bärkraft: vid kostnader som är relaterade till bl a administration, försäljning, företagsledning och säkerhet kan fördelningskriterium "bärkraft" utnyttjas. Omkostnader fördelas då med utgångspunkt i hur stora andelar kalkylobjekten klarar av att bära. Bärkraftsgrunder är t ex kalkylobjektens lönsamhet, försäljning etc. När t ex lönsamhet används som grund för fördelningen resonerar man på så vis att ju lönsammare t ex en vara eller tjänst är, desto mer omkostnader klarar den av att bära.
Hur beräknas principiellt pålägg (påläggssatser) när påläggsmetoden används?
Pålägg beräknas: Omkostnader/fördelningsnyckel = pålägg.
Omkostnader grupperas i olika slag av omkostnadsposter. Omkostnaderna fördelas sedan vidare till kalkylobjekten via pålägg. Påläggen beräknas med fördelningsnycklar (även kallade fördelningsbaser och fördelningsgrunder).
Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelning av tillverkningsföretag?
Materialomkostnader: direkt materialkostnad och kvantitet direkt material.
Tillverkningsomkostnader: direkt lönekostnad, direkt arbetstid och direkt maskintid.
Teknik- och maskinrelaterade omkostnader: direkt lönekostnad, direkt arbetstid och direkt maskintid.
Försäljningsomkostnader: tillverkningskostnad.
Administrationsomkostnader: tillverkningskostnad.
Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelning av Tjänsteföretag
Tjänsteomkostnader: direkt lönekostnad och direkt arbetstid.
Försäljningsomkostnader: tjänstekostnad.
Administrationsomkostnader: tjänstekostnad.
Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelning av Handelsföretag
Varuomkostnader: varupris (ofta eventuell hemtagningskostnad).
Försäljningsomkostnader: varukostnad.
Administrationsomkostnader: varukostnad.
Påläggsmetoden förekommer såväl med som utan uppdelning på kostnadsställen. Vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns till uppdelning? Hur sker fördelningen av omkostnader till slutgiltig kalkylobjekt i de fall då kostnadsställen används?
Fördelning utan kostnadsställen - är den enklare av de två varianterna. Den är lämplig när kalkylobjektens krav på gemenamma resurser är likartade. Påläggsmetodens steg ser då ut såhär:
1.bestäm direkta kostnader.
2.Gruppera omkostnaderna i poster (t ex material och tillverkningsomkostnader) 3.välj fördelningsnycklar.
4.beräkna påläggsbaser.
5.fördela omkostnaderna till kalkylobjekten.
6.beräkna självkostnaden.
Fördelning med kostnadsställen - många företag, särskilt stora företag, har stora produktprogram och komplicerade samband mellan sina tjänser eller varor och resursförbrukning. Ett sätt att fånga upp dessa komplicerade samband vid fördelningen av omkostnader är att arbeta med kostnadsställen. Ett kostnadsställe är en organisatorisk enhet eller delar av en sådan. I tillverkande företag kan de utgöras av t ex avdelningar, aktiviteter, produktionsgrupper, maskingrupper etc. i tjänste- och handelsföretag utgörs de vanligen av avdelningar och aktiviteter. Ett motiv till att använda kostnadsställen i tillverkande företag är när inte alla produkter passerar samtliga kostnadsställen. Genom att matcha produkter med kostnadsställen erhålls med rättvisande produktkostnader. Påläggsmetodens steg vid fördelning med kostnadsställen ser då ut såhär:
1.bestäm direkta kostnader.
2.fördela omkostnaderna till kostnadsställen (fördelningssteg 1).
3.Gruppera omkostnaderna i poster (t ex material- och tillverkningsomkostnader) 4.Välj fördelningsnycklar.
5.Beräkna påläggssatser.
6.Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten (fördelningssteg 2).
7.Beräkna självkostnad.
Vad menas med direkta kostnadsställen och servicekostnadsställen? Hur kan kostnader relaterade till servicekostnadsställen fördelas till direkta kostnadsställen?
Direkta kostnadsställen - är kostnadsställen från vilka kostnader fördelas till de slutliga kalkylobjekten. Vid fördelningen av omkostnader finns två slag av omkostnader, kostnader som är särkostnader för kostnadsställen och omkostnader som är gemensamma för två eller fler kostnadsställen. Särkostnader är unikt för ett kostnadsställe medan omkostnader som är gemensamma för flera måste fördelas till de kostnadsställen där kostnaderna uppstår. Men det finns även andra kostnadsställen, s k servicekostnadsställen, och de utmärks av att de utför olika slag av uppgifter åt de direkta kostnadsställena. De har därför ingen direkt kontakt med företagets slutliga kalkylobjekt. Några typexempel på servicekostnadsställen är data-, transport-, fastighets-, reparations-, underhålls- och kontorsserviceavdelningar. Olika metoder kan användas för att fördela kostnader från servicekostnadsställen till direkta kostnadsställen, ett vanligt sätt är att använda fördelningsnycklar som fångar upp resursförbrukningen. Exempel om servicekostnadsställe är transportavdelning, då kan fördelningsnyckel vara vikt, transportsträcka eller transporttid.
När påläggsmetoden används kan pålägg beräknas på olika sätt. En viktig aspekt att ta ställning till är antagandet om verksamhetsvolym. Följande verksamhetsvolymer behandlas i kapitlet: budgeterad volym, normal volym, praktisk volym, faktisk volym. Vad är BUDGETERAD VOLYM, vad talar för respektive volym, och hur beräknas pålägg med volymerna?
de värden som anges i företagets budgetar bygger på förväntningar. Man har då, vanligtvis på ett års sikt, uppskattat bl a kostnadsnivåer, arbetsinsatser och verksamhetvolymer. Dessa uppskattningar ligger till grund för beräkningen av omkostnadspålägg och beräknas enligt följande: (budgeterade omkostnader/budgeterad storlek på fördelningsnyckel = pålägg). Det som är bra med budgeterad volym är att den är enkel att använda, att den kan användas i förkalkyler och att den ger en bild av företagets nuvarande situation genom att samtliga fasta kostnader inkluderas i kalkylen.
När påläggsmetoden används kan pålägg beräknas på olika sätt. En viktig aspekt att ta ställning till är antagandet om verksamhetsvolym. Följande verksamhetsvolymer behandlas i kapitlet: budgeterad volym, normal volym, praktisk volym, faktisk volym. Vad är NORMAL VOLYM, vad talar för respektive volym, och hur beräknas pålägg med volymerna?
med normal volym menas den verksamhetsvolym som, över flera tidsperioder betraktat, oftast gäller. De kostnadsnivåer och arbetsinsatser som gäller vid normal volym ligger då till grund för beräkningen av omkostnadspåläggen och beräknas enligt följande: (Normala omkostnader/normal storlek på fördelningsnyckel= pålägg).
När påläggsmetoden används kan pålägg beräknas på olika sätt. En viktig aspekt att ta ställning till är antagandet om verksamhetsvolym. Följande verksamhetsvolymer behandlas i kapitlet: budgeterad volym, normal volym, praktisk volym, faktisk volym. Vad är PRAKTISK VOLYM, vad talar för respektive volym, och hur beräknas pålägg med volymerna?
för att kunna förklara innebörden av praktisk volym behöver vi först förstå innebörden av teoretisk volym (eller teoretisk kapacitet). Och det är den volym som kan åstadkommas när företagets kapacitet utnyttjas maximalt. Med kapacitet menas t ex anställda, utrustning och lokaler. Och om allt det utnyttjas utan t ex förseningar, avbrott eller sjukdom utnyttjas kapaciteten maximalt. Men detta är dock inte särskilt troligt, så istället pratar man om praktisk kapacitet. Den praktiska kapaciteten är den teoretiska kapaciteten minus normala händelser (såsom avbrott, förseningar, sjukdomar). Den verksamhetsvolym som kan åstadkommas vid praktisk kapacitet kallas för praktisk volym och beräknas enligt följande: (omkostnader vid praktisk volym/storlek på fördelningsnyckel vid praktisk volym = pålägg). Dock är användandet av praktisk volym inte särskilt vanligt i praktiken.
När påläggsmetoden används kan pålägg beräknas på olika sätt. En viktig aspekt att ta ställning till är antagandet om verksamhetsvolym. Följande verksamhetsvolymer behandlas i kapitlet: budgeterad volym, normal volym, praktisk volym, faktisk volym. Vad är FAKTISK VOLYM, vad talar för respektive volym, och hur beräknas pålägg med volymerna?
kan bara användas till efterkalkyler. Värdena kan endast användas när de verkliga förhållandena är kända dvs när storleken på omkostnaderna och fördelningsnycklarna är kända. De kostnadsnivåer och arbetsinsatser som konstaterats för en tidsperiod, t ex ett år eller halvår, ligger till grund för beräkningen av omkostnadspåläggen. Beräknas såhär: (faktiska omkostnader/faktisk storlek på fördelningsnyckel=pålägg)
När påläggsmetoden används, kan över- och undertäckning av fasta kostnader uppkomma. Vad menas med över- respektive undertäckning av fasta kostnader och hur uppkommer dessa?
Eftersom användandet av budgeterad, normal och praktisk volym vid fördelningen av omkostnader bygger på antaganden som görs på förhand, uppstår ofta den situationen att de avviker från det verkliga utfallet. Det för med sig att s k över- och undertäckning av omkostnader kan uppstå. Över- respektive undertäckning av omkostnader utgörs av skillnaden mellan de fördelade omkostnaderna och de verkliga omkostnaderna. När de omkostnader som fördelats till kalkylobjekten överstiger de faktiska omkostnaderna uppstår övertäckning av omkostnader. När de omkostnader som fördelats till kalkylobjekten understiger de faktiska omkostnaderna uppstår undertäckning av omkostnader.
Sets found in the same folder